Never judge anyone

Allmänt / Permalink / 0

 

Vi hanterar alla sorg olika. 

 

De första dagarna flydde jag till träningen.
Ett beteenden jag alltid haft och som även gick över styr när jag var yngre. 

 

Som jag pratat om flera gånger förr, så är det väldigt vanligt att vi som människor söker oss till något som dämpar smärta när vi är ledsna.
När vi går igenom sorg .
Varit med om ett trauma eller förlorat någon i vår närhet. 

 

Vi får helt enkelt cravings på dopamin och seratonin-kickar…. vilket är lyckohormon i kroppen… hormoner som vi får genom  t.ex. träning, alkohol, mat, droger och sex.

 

Ett enkelt sätt att bara få glömma allt. För att dämpa ångest. Må lite bättre i stunden.

Efter jag brutit nacken och gått igenom mina ”kriser” så blev överdriven träning och minimalt med mat dessutom ett sätt för mig att få känna smärta på ett annat sätt än i hjärtat. 

Vilket var skönt i stunden, men farligt och helt idiotiskt i längden.

 

mini me 2013, som försöker finna ett lugn mitt i allt kaos.
 

 

Även den här gången efter allt med pappa så lyckades jag pushade mig så hårt att jag några gånger blev svim-färdig (svimmade) under träningspassen. 

 

Det blev en varningsklocka och jag bestämde mig snabbt.
Nej jag tänker inte falla dit igen. 

 

Därav har jag medvetet dragit ner på min träningsmängd senaste halvåret. 

Jag har dessutom försökt att äta mer än vanligt.
Vilket är för mig en utmaning. 

Vi är alla olika och hanterar saker olika. Vid sorg känner jag ingen hunger, jag känner ingen lust och det enda som får mig glad är träningen. 

Så ganska logiskt att det är vad jag instinktivt vill göra. 

 

Jag kände ett ansvar att göra allt i min makt för att inte riskera att falla tillbaka till mina gamla osunda mönster med överdriven träning och minimalt med mat. 

Jag vet innerst inne att jag är starkare nu än för 7 år sen och risken är minimal, nästan obefintlig. Jag vet ju hur fel det är och hur illa det kan gå.

 

 

 

Varför skriver jag om det här nu? 

Jo, jag har under den här tiden som jag ändrat min träning fått en hel del meddelanden och kommentarer.. som faktiskt är riktigt taskiga.
Och en del även fulla av hat. 

 

"Att jag inte är en förebild längre, att jag  blivit lat, ful och tjock.
Att jag bara äter pizza och pasta numera och inte kan kalla mig själv hälsosam.
Att jag var finare när jag var smal och när mina muskler synliga.
Att jag borde göra slut med kocken som gör mig tjock.
Att jag ser gravid ut?
Att det är ofattbart att P kan vilja vara tillsammans med en så osexig tjej."

 

Det här är bara några och då har jag tagit bort de värsta. 

 

Jag förstår inte det här. Jag kan omöjligt förstå hur en annan människa kan sitta där på andra sidan skärmen och medvetet skriva sånna här saker?

I avsikt att såra. 

 

Det som gör mig ledsen är att det här är SÅ vanligt. 

Jag är inte den enda som får dessa typer av meddelanden. 

Tänk om jag varit svag i mig själv och trott på dessa påhopp? 

Om jag skulle tro att det var sanning? 

 

Kan människor bara sluta kasta skit på varandra och vara glada för andras lycka istället?

 

Och något minst lika viktigt : DÖM för fasen aldrig någon. För du har ingen aning om vad den personen går igenom.

 

Jag lovar att jag kommer komma tillbaka till mina rutiner med mer träning, och en starkare kropp igen (och kanske lite mindra pizza, haha!)
Men just nu är det familj, försöka sova och må så bra det bara går som går först <3 

 
Till top