Life goes up and down, and so does your physical and mental form

Allmänt / Permalink / 0

Life goes up and down, and so does your physical and mental form

  

Ni som följt mig här en längre tid vet att jag älskar att springa.
Att jag på riktigt går igång på känslan av att flyga fram i vinden, att benen (faktiskt) bär, att hjärtat pumpar, att musklerna får kämpa och lungorna utmanas. 

Känslan av att vara fri, oövervinnelig och stark

 

Jag blir alltid påfylld av extra mycket tacksamhet efter en löprunda, tacksam att jag idag KAN springa. 

För mig är det fortfarande känslosamt eftersom jag en gång inte kunde varken springa eller gå. Det kanske låter klyschigt men jag tar det inte för givet. Kroppen är en fantastisk maskin, och min största önskan och förhoppning är att inspirera så många som möjligt till att ta hand om den lite bättre.

Vi får bara en. 

 

 

Men nu till dagens ”erkännande”. 

Något jag länge velat skriva om, men inte riktigt fått till det. 

 

Jag har inte klarat av att springa sen jag förlorade pappa. 

 

Att träna högintensivt eller springa gör att pulsen stiger, att hjärtat slår hårdare, lungorna tvingas jobba och svetten rinner. Det är samma signaler som vi får vid strid, fara eller oro. 

Detta kan vara svårt för kroppen att skilja på och något vi måste lära den.

Lära kroppen skilja på att ”Nu tränar jag” eller ”nu måste du fly från ett lejon”.

Om man inte är 100% stabil i sitt mående så blir det svårare för hjärnan att särskilja och dessa ångest-liknande symptom som vi får vid fysisk aktivitet kan uppfattas på fel sätt. Och helt enkelt framkalla ångest. 

 

Jag som älskar att pusha mig själv över min gräns och som ofta får bromsa mig från att träna flera gånger om dagen blev väldigt chockad över att jag helt plötsligt inte klarade av att få pulspåslag. 

Jag har under de senaste halvåret därav inte sprungit mer än vad jag kan räkna på en hand. 

Något som varit GALET frustrerande. 

Jag som älskar att springa. 

Jag har försökt så många gånger, men varje gång har slutat i tårar. 

 

 
 

Tills i söndags. När jag bestämde mig. 

”Nu ska jag hitta tillbaka till glädjen för löpningen”.

Solen sken, jag var ute på landet och tänkte att nu räcker det. 

Nu orkar jag inte låta livets motgångar sätta stopp för det jag egentligen vill göra. Så jag snörade på mig löpskorna och gav det en ny chans.

 

 

Det var helt fantastiskt att vara ute i skogen igen. 

Men det var fruktansvärt tungt. 

Jag fick verkligen jobba med min mentala styrka för att inte sluta. 

Jag hade bestämt mig ett varv i elljusspåret. 

Så jag gjorde det. 

 

Så fort jag kände att pulsen började stiga orimligt mycket så saktade jag ner på tempot.

Och det funkade. 

Jag sprang inte snabbt, det var inte lika fantastiskt som det brukar, MEN jag gjorde det. Och känslan efteråt hörni!!

 

Wow. Det var en så skön känsla av VINST, att jag utmanade kroppen och knoppen även nästa dag. 

 

Nu har jag precis kommit in från ett löppass och intervaller i favorit-trappan på Kungsholmen och har så mycket endorfiner att jag spricker.

Vill därför slänga in en påminnelse till Er alla : 

 

  • Bara för att det känns som du kommit av dig i din träning så betyder inte det att du tappat ALLT för alltid.

  • Bara för att du inte tränat lika mycket som du brukar betyder det inte att du är dålig. 

  • MEN vill du ha en förändring och ta tillbaka kontrollen så måste du bestämma dig. 

  • Inte förens du har bestämt dig för förändring kan en förändring ske. 

Livet går upp och ner, men låt inte en motgång förstöra för dig. 

 

 

 

KRAM

 
Till top