Really?!

Allmänt / Permalink / 0

Nu har jag gått och funderat på det här blogginlägget flera dagar. 

Ska jag publicera det eller inte? 

.

 

Jag har försökt skriva en sammanfattning med EGNA ord, för att undvika skvaller, rykten och falskhet i media. 

 

Det gör ont i mig att läsa saker i media där jag framstår som en känslokall och omogen tjej.

Tänk att jag helt plötsligt har påhittade vänner som säger saker som inte stämmer?  

 

Det här gör ju att det finns en risk att ni som följer mig och ger mig så otroligt mycket stöd och kärlek får en felaktig bild av mig. 

 

I hela mitt liv har jag bara velat väl. 

Jag vill vara snäll, en bra person, någon som finns där, som lyssnar och försöker förstå.

 
  

De senaste månaderna har varit omtumlande på alla sätt och vis. 

Inte nog med att jag redan var sårbar och bar på en sorg efter att nyligen förlorat min älskade pappa... jag blev dessutom tvungen att gå igenom en galen mediastorm. 

 

Sviken, sårad och även anklagad att det var MITT fel?!

 

 

Den första tiden blev allt svart, tomt och mörkt. 

Jag var chockad. 

Något som varit så fint, försvann. 

Vi som hade allt. 

Framtidsplaner, familj och giftemål. 

.

Det gick inte att ta in. 

Vem var mannen jag levt med de senaste 2 åren? 

Hur har jag inte kunnat veta att han mår så dåligt? 

 

Jag tog på mig skuld och kände mig så obeskrivligt otillräcklig

En känsla av skam.

.

Träningen blev återigen min räddning och det som fick mig att kliva upp ur sängen på morgonen. 

 

 

Sömnbristen gjorde dock inte saken lättare, och jag blev tokig på att inte få ro att sova. 

 

 

 

 

 

 

 

Att inse att detta är något som händer dagligen, var 10e man i sverige, ja det kom som en käftsmäll. 

Varför?? 

Vad gör man som kvinna när sin partner sviker? 

En person man älskar och delar allt med? 

 

Kärlek försvinner inte från en dag till en annan. Tänk om det vore så enkelt?

 

 

Att vara en ”offentlig person” och behöva hantera detta inför öppen ridå.... 

 

Ja för att vara helt ärlig så var det svårt att skilja på mina egna tankar och känslor och resten av svenska folkets. 

 

Halva landet hatar mig och säger att det är mitt fel, att jag är känslokall som lämnar P när han behöver mig som mest. 

Andra halvan älskar mig. Stöttar mig och säger att jag är stark, en förebild. 

 

Ena halvan säger radera honom ur ditt liv, andra halvan : att kunna förlåta är gudomligt.

Ena halvan säger följ ditt hjärta, andra halvan : va inte en idiot. 

Ena halvan: han förstör ditt varumärke, andra halvan: du är DU, en egen individ.

 

Ena halvan: du är dum i huvudet om du tar tillbaka honom. 

Andra halvan: du är dum i huvudet om du lämnar honom. 

 

Ena halvan: rannsaka dig själv, detta är ditt fel. 

Andra halvan: det här har ingenting med DIG att göra. 

 

Ena halvan: vad tror du händer när man är tillsammans med en yngre tjej? 

Andra halvan: det är dig han vill ha och inget annat. 

 

Ena halvan : jag vet vart du bor, jag ska ”lära upp dig”. 

Andra halvan: detta är ett missbruk. 

 

Ena halvan: Alla är värda en andra chans. 

Andra halvan: han har bränt sin chans

 

 

Ja hörrni ni. 

Här är bara lite av de meddelanden jag bombas av. 

Och med det sagt. 

 

Jag vet knappt själv vart jag står. 

Ena dagen känner jag mig säker, nästa dag tvivlar jag. 

 

Jag vet bara att mina föräldrar lärt mig att man ska följa sitt hjärta, göra det man själv mår bra av, vara ödmjuk och visa tacksamhet.

 

Livet är en gåva och vi vet aldrig vad som händer imorgon. 

 Detta kan vara min sista dag? 

Så varför gå runt och hata på någon? 

 Nej jag vägrar att hata någon. 

Jag kan hata en handling men jag tänker inte hata en person. 

Jag försöker istället förstå

 

En dag i taget. 

En fot framför den andra. 

 

 

 

P.s tro inte på allt ni läser i skvallertidningar . 

 

Kram ❤️

Till top