Giving up or mature?

Allmänt / Permalink / 0
Nu kommer ett blogginlägg med ett innehåll som tagit mycket av min tankeverksamhet och energi de senaste månaderna. 
En del av mig vill inte inse att jag blivit vuxen och mogen, att jag tar beslut som är bäst för framtiden. 
 
Jag vet att jag lätt skulle kunna lägga i en högre växel, pusha min kropp till max igen och komma i mitt livs bästa form...
jag vet hur man gör och jag har bevisat för mig själv att jag har pannben för att lyckas med just det.  
Men frågan är om det är det jag vill?
Är det det som är det bästa för mig, min kropp, min själ och min livskvalité just nu och för min framtid? 
 
Vi får bara en kropp och det är tänkt att den ska bära oss genom hela livet
 
 
 
 
Kan inte låta bli att fälla en tår när jag skriver detta. Så mycket känslor blommar upp. 
Jag vill inte ge upp. Jag är ju tjejen som ALDRIG ger upp. 
Men det här handlar inte om att ge upp.
Det handlar om att jag vill ha en smärtfri kropp en vacker dag. 
Det handlar om att jag vill vara en förebild, som gör kloka val.
 
 
 
Precis innan VM förra året sa min kropp ifrån, då jag verkligen pushade den till max för att nå min dröm att bli världsmästare. 
Det var nära, men en muskelbristning pga. min nervskada satte stopp. Och jag fick "nöja mig" med att bli  bäst i världen i ålder 18-24. 
Surt att snubbla på mållinjen, men samtidigt tacksam och glad att min kropp klarade av att genomföra ett världsmästerskap efter allt.
 
 
Att inte tävla år 2019 var ett moget beslut, ett beslut jag inte lyckades hålla fast vid när jag blev inbjuden på EM i somras. 
Jag borde inte startat, för jag var verkligen inte i "mästerskaps-tävlingsfrom", men är man nyfiken så får man stå sitt kast. 
Jag lärde mig en läxa. En erfarenhet rikare, som jag inte skulle vilja vara utan. 
 
Min kropp var trött. slut och orkeslös. Jag hade inget mer att ge. Jag pushade, men kroppen svarade inte. 
Att jag trots det var sekunder från medalj är bara sjukt. Och det visar IGEN att man kommer långt med rätt mindset

Jag var besviken och fortsatte därför pusha kroppen efter EM.
Men en dag sa det stopp, krash bam boom.
Jag svimmade under ett träningspass... skrämmande, absolut men bra för då vaknade jag till.
Det var något som var fel. Jag som trott jag var otränad. 
 
Inte konstigt, ett läkarbesök senare visade kraftig blodbrist och lite andra obalanser i kroppen. 
Att ha för lite blod i kroppen förklarar mycket till min trötthet, yrsel och att inte få kontakt med musklerna. Att inte orka.
 
ELIN!!!!?
 
Än en gång har jag fått uppleva att min drivkraft kan driva mig hur långt som helst. (oupsi...)
En egenskap som inte alltid är bra, men som jag heller inte vill vara utan. 
Jag måste bara lära mig känna av signaler lite tidigare. 
Men det är väl det livet är till för? Att lära sig under resans gång? 
 
 
 
Varför jag skriver detta är för jag vill vara en förebild, jag vill visa att mitt liv inte är så "perfekt" som många verkar tro. 
Jag har också mina struggles, men istället för att bli ett offer väljer jag att lära mig av mina misstag och se det positiva i allt som händer. 
Ingen människa är felfri. Jag har en drivkraft som ibland driver mig lite för långt. 
 
 
 
 
Att fortsätta hade varit det allra lättaste för mig. 
Just därför kommer jag ta en paus. En paus från elitlivet.
Jag måste tillåta mig att ta det lugnt, att andas, att lyssna på kroppen och känna efter.
(något jag gärna flyr ifrån, då kronisk smärta inte är något man vill stanna upp och känna) 
 
 
Hursomhelst så är jag mitt uppe i en spännande utredning, där vi ska ta reda på om mina nervskador går att läka; (och även orsaken till den kraftiga blodbristen)
Jag är som ni säkert vet vid det här laget, så fascinerad över människokroppen.
Livet är spännande. 
 
 
 
 
En dag ska jag bli smärtfri. Jag ska ta mig tillbaka till en hel, fungerande kropp.
För det var det INGEN som trodde var möjligt för bara 6 år sen. 
 
 
 
Till top