Challenges are part of life

Allmänt / Permalink / 0
En elitidrottares största utmaning
 
Som elitidrottare går man igenom många tuffa utmaningar.
Träningspass, tävlingar, mästerskap, skador.
Man ställer höga krav både mentalt och fysiskt. 
Men den största och tuffaste utmaningen av de alla är nog dagen man tvingas sluta. 
 
Vissa väljer att sluta, andra tvingas...men utmaningen är tuff oavsett. 
 
 
Människan är ett vanedjur, och de allra flesta mår som bäst av rutiner och att leva efter ett speciellt mönster...
Att vara elitidrottare är en speciell livsstil och bara de som varit i den sitsen kan helhjärtat förstå vad det innebär.
 
Att satsa allt. Att lägga ner hela sin själ i något, att kämpa för att nå sina mål oavsett vad.
Uppoffringar, tid och disciplin. Allt för sin sport. 
 
Det finns en tjusning med allt slit.. all smärta, blod svett och tårar har en otroligt stor betydelse. 
Elitidrott är som en drog, som man blir beroende av. 
 
Den dagen man måste bryta, förändra... ja det är allt annat än lätt. 
Jag tvingades sluta för 6 år sen. 
 
Från en dag till en annan försvann mitt liv ifrån mig. 
Jag bröt nacken och att jag överlevde var ett mirakel.
Ingen visste dock hur min framtid såg ut. 
 
Jag minns än idag att min första tanke var
"Men jag ska ju bli världsmästare"
 
 
Schack var sporten jag blev rekommenderad. 
Schack?! 
 
Tjejen med så mycket överskottsenergi att hon knappt kan sitta still en hel måltid...? 
 
 
Nej det var inget för mig. 
Jag bestämde mig där och då att jag skulle ta mig tillbaka, mot alla odds. 
 
-
Efter 2 hemska år av kämpande och rehab kunde jag äntligen kalla mig själv för människa igen.
Ytterligare 2 år senare var jag färdigutbildad Exercise Specialist och Personlig Tränare. 
OCH ELITIDROTTARE. 
 
Av en slump hamnade jag i sporten OCR - obstacle course racing. 
Där jag på min 3e tävling vann EM guld. 
 
HUR GICK DETTA TILL? 
läs mer här:
 
.
Ytterligar en näradöden-upplevelse och skada hindrade mig från VM. 
Men ett år senare var jag på banan igen. 
 
EM GULD 2 år irad och rankad topp 1 i världen i min ålder... 
HELT OTROLIGT och jag är så tacksam att jag aldrig ger upp. 
 
 
Men med en sliten kropp som aldrig riktigt fått chansen att återhämta sig fullt ut.. 
en nervskada som bråkar ut i vänster arm så har jag bestämt att ta det försiktigt. 
 
Vi får bara en kropp och det är tänk att den ska bära oss hela livet. 
 
Jag vet att jag hade kunnat pusha mig framåt... men är det verkligen det jag vill? 
 
<3 
 
 
 
 
 
Till top