Listen

Allmänt / Permalink / 0
Skäms nästan lite över att publicera det här inlägget.
Men man lär sig av sina misstag, eller hur? 
Så just därför vill jag dela med mig. 
 
 

Tjejen som lever för att förmedla hur viktigt det är med balans i livet.
Hur viktigt det är att lyssna på kroppen och göra det vi mår bra av... 
 
Hon är skadad, igen. 
 
Jag tycker verkligen jag har blivit bättre på att lyssna, känna in och jobba "runt" mina skador och skavanker. 
Men tydligen så vill mitt huvud mer än min kropp och nu såhär 3,5 vecka innan VM har den sagt ifrån, igen
Muskelbristning i latsen (lätt förklarat=en av våra stora ryggmuskler) .
 
 
Bra taiming va? 
 
 
 
 
Här kommer en anteckning från min telefon, efter besöket hos naprapaten imorse:
 
Vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Vet inte om jag ska bli glad och lättad, eller frustrerad, arg och ledsen.

F*n. Inte igen. Inte NU.

Skadad, igen.
Varför? 

-
När jag tänker tillbaka på hur året har varit så är det inte så konstigt att kroppen säger ifrån.
Men att den gör det NU, drygt 3 veckor innan VM förstår jag inte.

Är det inte meningen att jag ska få uppfylla drömmen, eller vad är det frågan om?

Olyckan som hände precis innan VM förra året, ja olyckan som jag valt att inte riktigt prata om.... den har påverkat mig och min kropp mer än jag velat inse.

Jag var så nära att delta på ett VärldsMästerskap igen, jag var så nära att få en dröm att slå in. 
Efter de 5 tuffa år av rehab och kämpande kändes det nästan för bra för att vara sant.
Jag var nog i min bästa form både fysiskt och psykiskt... och ja riktigt taggad.

Men så hände det, olyckan som fortfarande känns surrealistisk, nästan som ett skämt.

Det blev inget VM förra året.
Bara en massa komplikationer och återigen ett trauma och en eye-opener av hur skört livet är.


Tacksam att jag överlevde, absolut.
Men det var alldeles för jobbigt att bearbeta ännu en näradödenupplevelse.
Så jag tryckte undan den, låtsades som att det inte hänt.
Jag hade faktiskt nästan glömt bort att det hänt när jag för någon månad sen blev påmind.

.
Jag skulle inte ens tävla i år, just pga. olyckan förra året.
Ändå blev det EM, och ett guld dessutom.

-
Hursomhelst det jag vill komma till är att hur gärna man än vill ibland, så kan man inte trycka undan verkligheten. 
Förr eller senare kommer det ikapp oss.
På ett eller annat sätt.

-
 tb till Oktober förra året, dagen innan VM


”Listen to your body when it whispers and you won’t need to hear it scream”

Ja detta citat ska jag följa från och med NU. Oavsett hur jobbigt det är att face:a verkligheten.

-
Pga. att jag inte gjorde det fullt ut efter olyckan förra året, så har min kropp haft småskador, obalanser i kroppen .
Skador hit och dit som aldrig blivit riktigt bra.
Jag har kört på.
Framåt framåt framåt.
Försökt lyssna, hitta nya vägar... men inte fullt ut.

PANG.
Nu sa kroppen ifrån och jag har en muskelbristning i latsen.
detta gör att hela min vänster arm är ur sin fulla funktion, smärtar både i vila och rörelse.
Noll kraft.
 

Ingen belastning på 1,5-3  veckor.
VM ser inte ljust ut om man säger så.... 
 
Och ja jag vet att ett VM inte är hela världen.
Värre saker har hänt. 
Det är ju faktiskt bara en tävling.

Jag blir bara frustrerad. 
Och det tänker jag låta mig själv vara en stund. 
 
Varför just nu?

 


Hursomhelst så vet jag att jag kommer lära mig av detta. 
Och man vet aldrig, kroppen har läkt snabbt förrut så jag kanske står där på startlinjen ändå. 
 
kram <3
 
 
Till top