Fight or fly

Allmänt / Permalink / 0

Jag slutar verkligen aldrig fascineras över oss människor.  

Jag kan lugnt säga att jag är en ”nörd” när det kommer till hur människokroppen fungerar... för jag är ”nördigt” intresserad av hur vi fungerar både psykiskt och fysiskt.

 

 

Jag vet hur viktigt det är att vi tar hand om oss inifrån och ut. 

Jag vet också att yttre faktorer har stor påverkan på oss... saker vi kan påverka men också saker vi inte kan påverka. 

Jag vet att vi har överlevnadsinstinkter så som ”fight or fly” tillexempel... jag vet att vi har fler beteenden inprogrammerade i oss... från förr. 

Jag slutar som sagt aldrig att fascineras över hur våra kroppar fungerar och reagerar i olika situationer .

 

I måndags började jag skriva på det här blogginlägget i tårar... för då slog det mig att jag helt och fullt slagit undan en händelse som inträffade förra året.

En nära-dödenupplevelse som jag valt att INTE prata om...

 

 
 

Det blev nog bara för mycket, jag orkade liksom inte med ”ett till trauma”....

så overkligt, nästan skrattretande och surrealistisk att jag skulle drabbas av ännu en hästolycka som var nära att ta mitt liv ifrån mig. 

Jag minns bara att jag tänkte: ” fan jag som äntligen började må bra”.

Ja tror att det var den här överlevnadsinstinkten som jag precis nämnde som slog till. 

Det blev för mycket, så istället för att bearbeta det jobbiga som hänt så slog jag undan det. Omedvetet flydde jag från det och helt enkelt bara körde på. 

 

Försökte sudda undan det som hänt. 

Låtsas som ingenting. 

Jag nästan skämdes över att berätta det för någon för det kändes som jag hittade på. För vem är med om liknande olyckor 2 gånger om? 

 

Jag var livrädd att någon skulle tycka jag var ett ”offer”, eller någon som hittade på saker för att få uppmärksamhet. 

”Nej. Håll det för dig själv så kan ingen misstolka .”

 

 

Men grejen är ju den, att det HAR HÄNT.

och hur lite jag än vill acceptera att det påverkar mig, så gör de det.

Jag var f*n med om näradödenupplevelse för mindre än ett år sen. 

Kanske okej att jag mår lite sisådär ibland. Jag har ju inte hunnit bearbeta det.

 

 

Den senaste veckan har varit en bergochdalbana i känslor, sömn och mående. 

Jag försöker att alltid tänka positivt som ni vet, men när jag känner att min kropp har extra kortisol påslag så är det inte superkul. 

Träningen och mina resultat blir så tydligt påverkade, negativt. 

 

Men jag tänker att det är bra också, för jag har börjat processa detta trauma som jag bara slagit undan❤️

 

 

Och som alltid när jag tänker djupt så kommer jag till slutsatsen att jag är extrem tacksamhet. 

Min kropp är helt fantastisk.

 jag älskar den .

 

Tack kroppen, för att du ALDRIG SVIKER MIG ”

 

 

 

 

 

Så Idag vill jag ge er en liten påminnelse: 

 

Ta hand om dig och din kropp.

För du behöver den

Det är den som bär dig genom livet. 

 

Men glöm inte bort ditt psyke, det är minst lika viktigt.

 

Hade inte jag tränat och varit så stark  (både psykiskt o fysikskt) när olycka 1 eller 2 inträffade. 

Ja då hade jag inte suttit här idag. 

 

 

Skrämmande jag vet, men sant.

TA HAND OM DIG.

 

Ge dig själv de bästa förutsättningar att leva ett långt o lyckligt liv. 

 

 #BREAKITMAKEIT

 

Till top