Toughest Race

Allmänt / Permalink / 0

Alltså hur taggad blir man inte.?!

  

Jag kunde inte hålla mig. Dagen som började med tårar slutade i glädje, lycka och adrenalin-kick. 

Kan knappt beskriva hur mycket jag ÄLSKAR att tävla.
Det är ju helt galet. 
Nästan lite knäppt faktiskt. 

 

 

Kom till Toughest idag och möttes av många av mina vänner i sporten... alla med samma fråga :
”Du tävlar ELIT kl.10 va?” 

men också några: 

”Taggad på EM om 2 veckor!!!?” 

 

.

Tillslut orkade jag inte le längre. Det började bränna bakom ögonlocken.
Efter att gång på gång förklara att jag varit skadad fram och tillbaka typ hela året...och därav "borde" vila, så kom tårarna tillslut.

Klart jag vill tävla. 

Men jag försöker att stå emot. 

Försöker att inte pressa kroppen till max. 

Försöker lyssna på alla som säger att jag ska ta det lugnt.

Men samtidigt vet jag att jag skulle kunna... och det triggar mig.

Men något jag inte vet är om det är vad jag och min kropp behöver.

 

Jag säger ju alltid att följa magkänslan, men när man inte riktigt vet vad magkänslan säger och blir påverkad av andras åsikter och kommentarer, ja då är det inte lätt att ta beslut. 

 

.

EM är om bara 2 veckor. 

En av de absolut roligaste tävlingarna jag någonsin varit med på, helt klart. 

En av de häftigaste, konstigaste, mest chockerande upplevelserna.

En ego boost som knappt går att beskriva,  en vinnande känsla på flera plan. 

Att vara bäst i Europa på något, ja det är coolt. Men vad som är ännu mer coolt är att det är så många som sagt att det är omöjligt. Att jag inte ska, eller kan.

 

Att lyssna på dem som tvivlar på dig är bland det värsta du kan göra mot dig själv. 

 

 
 
 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så vet jag fortfarande inte riktigt vad jag vill.

Men något jag vet (och fått påminnelse om idag) är att jag ÄLSKR att tävla. 

 

Jag skulle så gärna åka till EM o bara ha kul, utan förväntningar eller prestationskrav... men jag vet att det är många som skulle tolka det som att jag satsar på att försvara titeln, och det är jag verkligen inte i form för.

OCR är ju den sport jag hittade förra året, som jag gjort utan prestationsångest. 

att jag råkade vara bäst i Europa på EM förra året kom som en chock. 

 

Jag vill tävla igen, men jag vill inte ha förväntningar att ”leva upp till”. 

Speciellt inte nu när jag varit så mycket skadad.

 

Jag borde inte ens ha dessa tankar i huvudet. Men jag kan inte rå för det. 

Fatta va kul . 

 

 

Idag fick jag en möjlighet att vara med på Toughest ÄNDÅ, då en vän inte kunde komma.. Det var en plats i FUN-RUN klassen (utom tävlan) tillsammans med mina vänner från ExtremFabriken.

Så jag tänkte och kände: KLART jag ska! 

Helt prestigelöst och utan att ta några risker .” Jag vill fan inte bli skadad igen”

 

Alltså SÅ KUL DET VAR. 

Underbart att få springa igen. Underbart att få utmana mig, UNDERBART att få pressa mig lite grann🙈

 

 

Ja jag är lite störd.
Men jag älskar det här!!

 

 

Till top