Ultimate OCR 2018

Allmänt / Permalink / 0
Ultimate OCR 2018. 
 
 
Nu tänkte jag skriva mig en liten sammanfattning av min upplevelse från årets första tävling, en tävling som jag inte trodde jag skulle kunna delta på, för bara några veckor sen. 
 
Jag trodde det skulle vara nog med skador för min del efter att jag brutit nacken för 5 år sen. 
Men tydligen inte. Skadorna har fortsatt att komma och några riktigt allvarliga som fått mig att återigen få uppleva hur skört livet är. Men som också gett mig påminnelser om att leva här och nu för v i vet aldrig vad som väntar runt hörnet. 
 
Jag försöker verkligen göra det bästa av varje situation som jag hamnar i. 
Jag försöker alltid tänka positivt och göra det bästa av varje dag. 
Men det är inte alltid så lätt. 
 
 
Det kändes som jag precis hade lyckats återhämta mig från hästsparken i oktober och funderade på att tävla igen, men då var det dags för nästa skada.
Att landa på nacken och hamna i nackkrage igen tog hårt på mig. Även fast jag försökte hålla humöret uppe så var det så mycket känslor, tankar, frustration men också flashbacks som motvilligt drog ner mig. 

Det har varit tufft att vara skadad igen. 
Men framförallt att ha så pass mycket ondare i kroppen. 
 
 
 
 
 
Tack vare att jag har många års erfarenhet av rehab för nacke och känner min kropp utan och innan, så har min återhämtningskurvan gått spikrakt uppåt denna gång. 
Det är bara 5,5 veckor sen jag hamnade på akuten i nackkrage, igen.
Och i lördags tävlade jag. 
 
 
Jag vet att det kanske inte låter optimalt, men jag kände att jag ville det för att kunna ta mig vidare i min åtehämtningsprocess..
Men också för att UTMANA mig själv. Och då menar jag PSYKISKT. 
 
Fysiskt vet jag att jag kan pressa mig själv, jag vet också att jag är psykiskt stark när det kommer till att just PRESSA MIG, speciellt i tävlingssammanhang.
 
Men när det kommer till att ta det lugnt och lyssna på kroppen: då är det en ENORMT stor psykisk utmaning för mig. 
 
 
Min kropp var och är inte redo att ge 110%, speciellt inte när det kommer till den extrema sporten OCR. 
Så jag visste innan tävlingen att jag skulle behöva ta det lugnt och lyssna på kroppen. 
Många av mina vänner trodde inte att jag skulle klara av det, och avrådde mig från att springa. 
 
Men som ni säkert vet så älskar jag utmaningar och såg detta som ett perfekt tillfälle att just utmana mig, psykiskt. 
Att ta det lugnt på en tävling fast jag helst av allt skulle vilja ge ALLT.
 
Och om det var en UTMANING!? shit... det kan man lugnt säga. 
 
 
 
 
Att stå på startlinjen igen, att känna adrenalinet rusa i kroppen, pulsen stiga och hjärtat slå hårdare och snabbare... ja tävlingsmänniskan i mig vaknade till liv och jag ville så gärna bara kötta på och ge allt.
Vara bäst, snabbast och skickligast, men framför allt ha roligast. 
Men NEJ det var nu jag behövde vara mentalt stark. Jag hade ju lovat mig själv att ta det lugnt
Lyssna på kroppen och inte pressa den till det yttersta. 
 
Att starta loppet med att ligga i täten, för att sen låta mitt förnuft vinna och släppa förbi en efter en av mina motståndare... sakta ner och ta det lugnt. Det var tufft och tråkigt.
Jag kunde inte låta bli att känna att det "suger" att vara skadad. 
Samtidigt som jag var otroligt tacksam och glad att överhuvudtaget vara där och kunde "prova min kropp". 
 
Det var tuffa 9 km, och då menar jag psykiskt
Fysiskt var det inte lika tufft, eftersom att jag tog det lugnt. 
 
Det var jobbigt att känna smärtan i kroppen av utmaningar som jag annars inte ens brukar lägga märke till.
Det var jobbigt att inse att min kropp är sliten. Det var jobbigt att inte kunna ge allt. 
 
Jag hade säkert kunnat pressa mig hårdare, sprungit snabbare och chansat mer på hindrena. 
Men jag gjorde det inte. 
 
När jag kom i mål så var jag glad, jag var stolt
Jag hade lyckats kämpa emot och bemästra mina tankar som bara ville kötta på. 
Jag hade lyckats njuta av loppet och ta det lugnt.
 
Jag kände mig som en vinnare som hade hållt överenskommelsen med mig själv. 
 
 
Det var som sagt en stor utmaning för mig psykiskt. 
Och det har gjort mig starkare. 
Nu vet jag att jag faktiskt har den mentala kompetensen att lyssna på kroppen och använda sunt förnuft, även i tävlingssammanhang. 
 
 
Vad gör du för att utmana dig själv? 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Do you want to learn how to fly?

Allmänt / Permalink / 0

”Om du vill lära dig flyga som en örn, kan du inte umgås med höns”

Paolo Roberto. 

 

Så j*vla sant. 

Är så glad att jag hittat människor i mitt liv med samma mindset. 

 

Våga tro på dig själv, dina drömmar och omge dig med människor som också är drömmare och som tror på DIG. 

Då kommer du nå hur långt som helst.

 

  Paolo är en av mina vänner som lyfter mig högre, bokstavligen....😂

Ha en underbar valborg nu alla fina läsare och tack för den kärlek ni sprider❤️

 

 

Mental strength

Allmänt / Permalink / 1

 

Den mentala biten är så otroligt viktig.

Jag tror inte att alla därute riktigt hajjar HUR pass viktigt det verkligen är..
därför jag upprepar mitt budskap och skriver det om och om igen här på bloggen.
(Hoppas ni inte tycker jag är tjatig! Hihi)

Jag vill liksom att alla därute ska förstå, inse och få sig en tankeställare

När jag var yngre förstod jag själv inte helt och fullt, men nu efter många års erfarenhet VET jag.
Min kunskap vill jag dela med mig av, så ingen där ute behöver göra onödiga ”misstag”.

Jag har fått uppleva hur det är att vara totalt nedbruten mentalt, jag har fått gå igenom och följa processen att stärka upp den biten igen, med många bakslag längs vägen som inte direkt gjort det lättare.

Jag vet hur det är att vara mentalt stark och må så sjukt j*vla bra, vara hög på livet och bara lysa av lycka.
Känna att INGENTING kan stoppa en att nå dit man vill. 

Men jag vet också motsattsen.
Hur stor skillnad det är att leva om man är mentalt svag är enorm.
Att känna sig svag, att minsta liten motgång gör att det känns som att livet rasar, hur lätt det är att bryta ner sig själv mer och mer… allt känns mörkt, jobbigt, svårt och man har inte lust att göra någonting.
Livet känns allt annat än kul. 

 

Den mentala biten är vad som avgör, det är den som bestämmer hur vi mår….
men det är också den som vi kan påverka. 

Tar vi inte hand om vårt mentala tillstånd, så kommer vi inte komma dit vi vill. Så enkelt är det bara. 

 

 

Jag har fått många frågors hur jag orkar vara så stark, trots motgång efter motgång, olycka efter olycka.
Mitt svar är MENTAL träning. 
Inställning. 
Men också vetskapen och nyfikenheten av att finna det som får MIG att må bra.

 

Många reagerade på att jag sprang igår med tanke på att jag varit skadad…

Jag förstår på ett sätt.. men jag kände att jag behövde det.

Jag lovade mig själv att ta det lugnt, lyssna på kroppen och bara göra det för att HA KUL. 

Inget fokus på placering eller att springa snabbt. 

 

Så jag åkte dit igår för jag följde min magkänsla

Den sa att jag skulle försöka. 

Åka dit, träffa mina vänner och fylla på med POSITIV energi. 

Jag kände så starkt att det skulle boosta mig mentalt. 

Jag behövde göra det för att må bra, för att ta mig ett steg framåt i min återhämtningsprocess

 Som jag säger är den mentala biten avgörande för vårt välmående. 

Och den har inte varit på topp på sistone hos mig. . 

Och vad det hjälpte!

Har inte varit såhär glad på länge. 

Och då menar jag glad på riktigt. 

Skrev faktiskt ett blogginlägg för ett tag sen om att jag inte varit glad på länge (men postade det aldrig)… kanske borde det.

 

 
 

SÅ idag med detta inlägg vill jag uppmuntra Er till att ta hand om Ert mentala tillstånd.

Vill ni ta er framåt i livet, oavsett om det gäller karriär, en sport, rehabilitering så kommer den mentala biten vara avgörande

I promise, I know. 

 

Skriv till mig om ni har några frågor eller behöver tips på hur DU kan gå tillväga. 

Jag är som sagt här för att hjälpa <3 

 

Kram på Er, från en tjej som är gladare än på länge. 

 

 

 

 

 

 

Till top