Ullevi Arena Challenge

Allmänt / Permalink / 0

The body is an amazing machine. 

Har velat skriva av mig i flera timmar nu... enda sen jag sprang (läs hjulade) in i mål på Ullevi Arena Challenge igår! 

Brukar alltid må bättre när jag lyckats sätta ord på mina tankar o känslor, tömma allt som sprudlar i mig...oavsett om det är rädsla, frustration eller glädje.

 

Men nu vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva, om jag ska vara helt ärlig. 

Mer än att det jag står för, brinner för och försöker sprida till fler människor verkligen stämmer.... 

”Att ALDRIG ge upp oavsett vad för motgångar vi stöter på i livet.”

Att aldrig ge upp oavsett vad någon annan säger att du kommer klara av.

 

Det mentala spelar så ofantligt stor roll... 

igår bevisade jag och min kropp det, igen. 

 

Jag är på riktigt chockad, och jag tror det är fler än mig som är det. 

Jag skulle ju bara ner till Göteborg för att ”hänga” med mina OCR och BRUCE-vänner och KOLLA på
Ullevi Challenge. 

 

Jag var anmäld till loppet ja, men det var innan olyckan för 6 veckor sen. 

Ni som följer mig här på bloggen (tack underbara ni för alla fina meddelanden jag får dagligen!) vet säkert att jag skulle tävla VM i Hinderbanelöpning OCR, i Kanada i mitten av oktober. 

Jag hade äntligen lyckats träna upp mig till en av de bästa former jag någonsin varit i. 

Tyvärr kom jag inte till start på VM, då mitt liv återigen tog en unpredictable turn och kastade mig i en skrämmande livshotande situation. 

Där och då va jag i chock och jag tror jag fortfarande inte riktigt bearbetat det som hänt. 

Dock bestämde jag mig redan på sjukhuset att den här olyckan INTE skulle få bryta ner mig.  

Jag mådde ju äntligen så bra och hade ingen som helst lust att bli deppig, ha ondare i kroppen igen, vara mer begränsad till träning och inte kunna göra det jag vill.

De senaste veckorna har inte varit lätta...
jag har jobbat hårt.

Framförallt med acceptans och att TA DET LUGNT. 

Jag har gjort allt jag kunnat för att hålla humöret uppe, reducera smärta, förbättra sömnen, återhämtning, lyssna på kroppen och få till bra rehab. 

Det har varit tyngre och slitit på mig mer än jag trodde det skulle göra. 

Så trippen ner till Göteborg nu över helgen var tänkt för att bara ha roligt och umgås med fina vänner.
För att fylla på med NY positiv energi! 

 

Men som alltid blir inte livet riktigt som man planerat och det gäller även denna helg. 

Mitt undermedvetna (och förmodligen tävlingsgenen) i mig hade packat ner EM-guld-skorna i väskan....någonstans hoppades jag nog på att iallafall kunna ”testa” banan lite försiktigt. 

Jag var ju anmäld till tävlingen. 

Och kroppen kändes ju rätt bra? 

Så varför inte testa lite🤔🙈

 

Vi gick upp vid 4:30 lördag morgon, satt i bilen 5 timmar, kom fram till tävlingsplatsen Ullevi och stämningen va på topp! 

Möttes av underbara vänner som blev så glada att se mig på benen. 

Jag var fortfarande inställd på att INTE tävla. 

Men......

Hmm... skorna ligger i väskan, ska jag byta om? “

Nej jag har ju inte sprungit på 6 veckor.... 

Men, jag kan ju alltid gå? “

Hmmm....

 

Får jag va med och gå/jogga? “

 JA KLART ELIN!! 

 

Hmmm.... 

Ska jag vara med och ta det lugnt? 

Kan jag ta det lugnt? “

Hmmm.... 

 

5 minuter till start.... 

 

Okej

Jag är med, jag kan gå/jogga och viktigast av allt, INTE komma upp i hög puls (med tanke på hjärtat). “

 Jag skyndade ner till startgruppen, damer Elit, hann inte ens ta av mig överdragskläderna men leendet var på plats!! 

Jag stod där, bland eliten, igen.

Bara det va ju en j*kla revansch😍

Jag skulle ta det lugnt: det lovade jag mig själv. 

 

Jag började super-försiktigt... längst bak i ledet.... jag var så glad att få vara där.
MÄKTIG arena och jag försökte föreställa mig den fullsatt, shit va coolt!

Kroppen kändes förvånansvärt bra, så jag började jogga, började öka, började springa lite lätt. 

Med lätta steg, glädje, kärlek och tacksamhet flög jag fram. 

INGA PROBLEM. 

Ett hinder kom.
Stanna, andas gå, ta det lugnt. 

Gå/jogga vidare. 

Nästa hinder. 

Stanna, vila, gå. 

O vidare. 

Nästa hinder 

O nästa 

O nästa. 

 

Minns hur jag sprang runt o pratade med fotografer och funktionärer, tackade för rolig tävling, hejade på bästa bröderna Stjernlöv som värmde upp. 

Andas. 

Andas Elin, o ta det lugnt. ”

 

Min kropp och knopp var så lycklig. 

Den på riktigt jublade av lycka. 

Jag sprang igen!!

 

Minns hur jag tänkte:

Fyf*n va COOLT. 

Fyf*n va du är grym KROPPEN. 

 TACK för att du återhämtar mig, gång på gång på gång. ”

 I LOVE U"

 

Jag hade koll på pulsen hela loppet .

Jag tänkte verkligen inte riskera något. 

Hälsan är viktigast. 

Hjärtat fick INTE bli överansträngt. 

Det hade jag lovat mig själv. 

Så jag tog det lugnt. 

 

Jag njöt. Jag skrattade, grät av lycka glädje o tacksamhet. 

Fyfan va underbart.  

THE BODY IS AN AMAZING MACHINE. 

Det som förvånar mig mest är hur BRA DET GICK.
Hur fort det gick och hur min kropp bara löste hinder efter hinder. 

 . 

All the obstacles life has put me through has seriously made me stronger. 

Both physichally and mentally. 

 

Ja jag sprang om alla... kom först in i målområdet och den 7,5 m höga rampen. 

Försökte, men halkade ner. 

Försökte igen men den var hal som is av regnet.

Försökte igen men var inte ens nära de 2 korta repen som vi endast fick använda oss av. (Trodde jag). 

Jag försökte nog en 5 o 6e gång o sen gick jag till funktionären o frågade om jag fick göra 100 burpees istället😅

(Jag skämtade, men insåg att jag inte skulle ta mig upp för en hal vägg så tänkte avbryta) 

 

 

Då kommer Pia (grymt duktig atlet o nybliven Världsmästare i sin åldersklass!) 

Hon tar hjälp av kanten på rampen, o klättra upp till repet 5 meter upp. 

SÅ SMART tänker jag och gör likadant. 

Kommer in i mål precis efter henne,  chockad, glad och lycklig! 

 

”Jag sprang precis ett OCR lopp?!”

Min kropp är f*n otrolig🙈⭐️ 

(får man säga så?) 

JA jag tänker göra det, för jag är så galet fascinerad över att den fortfarande bär mig efter allt jag utsatt den för.

Alla motgångar livet utsatt mig för har verkligen inte varit lätt... men det har gjort mitt psyke starkt.

Nothing can BREAK me.

#breakitmakeit

 

Så otroligt glad och tacksam är jag just nu. 

jag har återigen visat att min kropp återhämtar sig bättre än någon annan tror (även jag själv).
Jag har återigen lyckats ta mig igenom ett trauma. 

Och jag som redan var motiverad innan helgen känner mig ÄNNU mer motiverad till att hjälpa fler människor där ute!! 

En helg full av happiness, underbara vänner och kärlek till träning. 

 

Never give up. 

Never let anyone tell you what you can or can not do.

Nu blir det fokus återhämtning , jobb och planera framtida föreläsningar för min del😌

 
TUSEN TACK TILL ULLEVI och BRUCE för en GRYM HELG!  
Tack till alla grymma atleter som deltog,
och tack till mina supportive friends
(och såklart tack till mamma som fick mig att åka)

Natti natti❤️  

Till top